Jag vet seriöst inte vad jag skulle gjort utan Ida. Vi har nu känt varandra i hela 13 år, vi lärde känna varandra när vi var 2 år, hos dagmamman. Hon är som en syster för mig och jag vill aldrig lämna henne. Fast vi har bråkat, allt har alltid inte varit frid och fröjd nejnej, vi har bråkat och det har hänt jättemycket mellan oss, men aldrig att vi har släppt taget. Jag lärde mig en gång att i förhållanden (både vänskap och kärlek) så är det alltid upp och ner, för annars är det inte ett riktigt förhållande. Jag har aldrig älskat henne mindre för att vi har bråkat och har alltid kunnat ta en kula för henne, alltid.
Om jag inte skulle ha henne i mitt liv så vet jag inte vart jag skulle stått, inte här iallafall. Inte med Kalle, inte med bloggen och absolut inte med mina underbara vänner som jag har nu. Egentligen så skulle jag inte ha klarat mig genom mellanstadiet, för då var vi alltid, de var vi två då. Nu på högstadiet så har vi lärt känna 4 helt underbara personer, som jag aldrig skulle lärt känna om det inte var för Ida.
Med henne kan jag dela precis allt med. Det finns nog inte något jag inte har sagt till henne, hon vet precis allt om mig. Jag kan berätta om saker och ting och hon kommer inte dömma eller skratta, utan bara lyssna och svara.
Jag är så otroligt tacksam över att jag har dig Ida, jag älskar dig till månen och tillbaka, kom ihåg det ❤
